Semrén + Månsson - hur allt började

Det har gått 50 år sedan norrlandssonen och muraren Per-Rune Semrén startade det arkitektkontor vi idag kallar vår arbetsplats. Men det är långt mer än bara hans efternamn som lever kvar. Per-Rune var en verklig praktiker och med en förståelse för byggherrens affär lyckades han leverera det vi idag benämner som värdeskapande arkitektur.

1928 i Ruskträsk, vid Vindelälvens högra strand, föddes Per-Rune Semrén och växte upp under enkla förhållanden. När han fyllde 15 år tog han det, för vår skull lyckosamma, beslutet att ”åka så långt bort han kunde tänka” – närmare bestämt de 3 milen med rälsbuss till Lycksele. Här utbildade han sig till murare och hans utomordentliga kroppsstyrka gjorde honom snabbt till lagbas. Men han ville mer. Efter en ingenjörsutbildning på Stockholms Tekniska Institut, som i sig innebar en klassresa för den föräldralösa norrlandspojken, skrev Per-Rune vid 30 års ålder in sig på Chalmers. Långt senare än de flesta av hans studentkollegor, men med en särställning tack vare sin gedigna yrkeskunskap.

Själv träffade jag Per-Rune första gången 1979 på en arbetsintervju, tio år efter att han startat sitt arkitektkontor. Jag minns vårt möte väl, men mest av allt minns jag hans händer. Så pass kraftfulla efter allt murande att högerhanden inte tog sig ner i kaffepaketet för att nå den sista skopan på botten.

Genom arbetet blev vi goda vänner. Inte för att vi var särskilt lika, snarare kanske just tack vare motsatsen. Han var en praktiker, jag själv en teoretiker från en familj som alltid premierat utbildning. För mig stod det klart att jag ville bli arkitekt redan när jag var 9 år gammal och fick följa med pappa till hans väns storslagna husbygge i Karlshamn. Jag kan fortfarande visualisera den väldiga huskroppen i betong och hur den på ett nästan magiskt sätt samspelade med naturen runt omkring. Sedan dess har jag ritat planlösningar, fasader och andra saker med för den delen.

Mitt allra första projekt som fick se dagens ljus var en öppen spis med omgivande fönster i mina föräldrars radhus i Växjö. Jag var inte mer än 13 år när jag fick uppdraget av min far, som insett mitt stora intresse, och jag begav mig genast till biblioteket för att läsa på. Bygglovet söktes, och beviljades, på ritningarna jag gjort på smörgåspapper. I avtalet med muraren skrevs en klausul in att jag skulle fungera som hantlangare, och med visst övermod var jag nära att bryta lårbenshalsen när jag skulle knäcka en halvsten över vänster ben. Men spisen kom upp. Och så vitt jag kunde se när huset låg ute till försäljning för ett par år sedan står den kvar där än idag.

I april 1979, för exakt 40 år sedan, började jag således arbeta på Semrén Arkitektkontor. Vi var ett lag på åtta arkitekter som genom Per-Rune fick en djup förståelse för våra kunders affär. Han var jämnårig med byggmästargenerationen från 50-talet där många liksom han själv startat sitt yrkesliv som murare. Deras gemensamma yrkeskunskap gav en ömsesidig respekt och gav kontoret inblick i byggprocessen från start till mål. Styvt ett år efter att jag anslutit devalverades kronan och majoriteten av styrkan tvingades gå. Kvar blev fyra personer och jag var lyckligt lottad som blev utvald att få stanna. Det är av Per-Rune, Rolf Lauren och Per-Olof Werner som jag lärt mig allt jag idag kan. Och tillsammans med de två sistnämnda köpte vi ut Per-Rune när han ville trappa ner 1986.

Därifrån har bolaget haft flera ägarkonstellationer, både som dotterbolag till BSK AB inom Procordia-koncernen och senare som en del i börsnoterade konsultgruppen Arcona där vi tidigt fick förståelse för att driva verksamhet i stor skala. Insikter som varit mycket betydelsefulla och kanske, när jag tänker på det, gjorde idén om expansion möjlig för vår egen del i både Sverige, Ryssland och Polen.
Men 1992, under brinnande finanskris, fick jag möjlighet att köpa ut bolaget själv. På tåget upp till slutförhandlingarna i Stockholm slog jag upp DNs morgonutgåva med det ökända löpet ”500% i ränta – kronan flyter”. Ja, vad gör man? En kort stund funderade jag på att hoppa av i Herrljunga, men insåg snart att det ju knappast kunde bli värre. Sagt och gjort, tåget rullade vidare mot huvudstaden där jag fick till en bra förhandling, signade avtalet och åkte hem till Maria och våra döttrar i Göteborg.

Nu står vi i alla fall här, 50 år sen starten och jag tänker ofta och gärna på Per-Rune. Det är tack vare hans praktiska talang, tegelkunskap och affärsförståelse vi idag kan säga oss leverera värdeskapande arkitektur. Det är en fin gåva att lämna efter sig, och jag hoppas kunna göra detsamma när den tiden kommer.

Magnus